hemresa

Dags att säga farväl till Nkinga och komma med flyget från Shinyanga. Vi packade väskorna på taket av bilen ca 5.30. Peter och Richard körde oss till flygplatsen, en nätt liten färd på 15 mil. Solen gick upp över savannen och humöret var i topp. Flyget var tom i tid. Så tisdagen förflöt enligt planerna. Det kändes som att vi spelade filmen baklänges. För när vi återvänt till centret i Dar es Salaam skyndade vi oss för att hinna ut till underbara Kipepeo igen…bara en sista gång. På vägen dit hittade vi lite souvenirer.

Indiska oceanen välkomnade med stora vågor och varma vindar. En underbar belöning för den här delen av projektet. Solen började gå ned innan vi tog oss därifrån.

Det finns några saker som vi diskuterar och funderar på, och det är till exempel att man ofta ser pojkar i Tanzania hålla varandras händer, och att flickor också håller hand. Men man ser aldrig en flicka och en pojke hålla varandras händer. Astrid säger att det får helt enkelt inte synas att man är ett par. Om en flicka och en pojke är intresserade av varandra så ska pojken först tala om det för sina föräldrar, som tar kontakt med flickans föräldrar. Sedan när de eventuellt skulle vara överens så är det dags att träffa båda ungdomarna för att höra om deras samtycke, till äktenskap naturligtvis. Vi resonerar lite om trovärdigheten i detta. De flesta har mobiltelefon och det sker nog mycket kontakt via den, och naturligtvis träffas man på tu man hand om man verkligen vill. Dessa antaganden leder mig personligen till funderingar på det här med yttre kontroll och inre vilja. Vad betyder mest? Men det är bara mina egna funderingar. Naturligtvis kan yttre förväntningar sammanfalla med den egna viljan. Kulturkrockar igen. Kanske får vi chansen att diskutera sånt här i september när våra vänner kommer till oss. Vi hoppas det…

Anne Catrine